Ekg extremitetsavledningar: ekg elektroder placering
Den normala EKG-kurvan, normalvarianter och patologiska fynd
För varje komponent på EKG-kurvan diskuteras förväntade normala fynd, normalvarianter samt tolkning av avvikelser från det normala. Detta är ett fundamentalt kapitel för den som vill lära sig EKG-tolkning. Översikt: EKG-kurvans komponenter Figur 1. Den klassiska EKG-kurvan. P-våg P-vågen avspeglar förmakens depolarisation. För att bedöma om impulsöverledning genom AV-noden är förlångsamad analyserar man PQ-tid, vilken är tiden från förmaksaktivering börjar till kammaraktivering börjar. P-duration och P-vågens utseende kan avslöja om det föreligger anatomiska förändringar i förmaken. Eftersom vänster kammare är betydligt större än höger domineras QRS-komplexet av potentialer från vänster kammare. Alla tre vågorna ses inte alltid i en avledning, varför benämningen kammarkomplex är bättre än QRS-komplex. QRS-tid uppmäts från början till slut på kammarkomplexet och avspeglar hur snabbt kamrarna depolariseras. Om de depolariseras för långsamt exempelvis pga defekta retledningsbanor blir kammarkomplexen bredare.
Anteriora avledningar ekg
Korrekt elektrodplacering är en förutsättning för att EKG ska kunna bedömas korrekt. Olika typer av felkopplingar kan ge upphov till förändringar av EKG-bilden, som kan påverka handläggningen av patienten. Typiska felkopplingsmönster presenteras och exemplifieras. EKG är den i särklass vanligaste kardiologiska undersökningsmetoden. För att EKG ska kunna bedömas adekvat ska det registreras enligt precisa och standardiserade anvisningar [1]. Tre extremitetavledningar I, II och III »skapas« från elektroder placerade på vänster arm, höger arm och vänster ben. Sex elektroder fästs på bröstet C1—C6 och skapar tillsammans med en sammankoppling av elektroderna på vänster arm, höger arm och vänster ben den s k Wilsons terminal de sex bröstavledningarna V1—V6 [1]. Korrekt elektrodplacering är en förutsättning för korrekt diagnostik. Elektroderna kopplas till EKG-apparaten med en uppsättning sladdar som är färgmärkta Figur 1. Felaktig placering kan ge upphov till såväl falskt positiva som falskt negativa fynd [].
3 avlednings-ekg placering
Elektroderna placeras oftast av undersköterskor eller sjuksköterskor men placeringen är viktig att kunna även som läkare då det kan krävas under t. Det finns två typer av avledningar: Extremitetsavledningar Unipolära extremitetsavledningar Referensen utgör en summering av de extremitetsavledningarna som inte ingår vilket blir en nolla : aVL ° - Vänster arm mot referensen. Ser hjärtatuppifrån vänster, snett ned mot hjärtat vilket ger en vinkel på ° från horisontalplanet. Vänster arm gul mot höger arm röd. Avledning II 60° : Ser hjärtat från vänster fot grön mot höger arm röd Avledning III ° : Ser hjärtat från vänster ben grön mot vänster arm gul Svart på höger ben, fungerar som jord [Vinkeln mellan varje avledning är 30 grader! Varje avledning visar den del av hjärtat den sitter närmast. Hjärtats elektriska axel Detta är summan av alla de elektriska vektorerna i en viss tidpunkt, med andra ord åt vilket håll man får det största positiva utslaget i extremitetsavledningarna eller åt vilket håll R-vågen är störst.
Ekg extremitetsavledningar:
EKG-atlas, normalt EKG
I denna artikel diskuteras EKG-remsan, principer för avledningar samt de vanligaste avledningssystemen. Skillnaden i elektrisk potential i mätpunkterna presenteras i ett diagram. Detta diagram är EKG-kurvan. Vektor — En vektor visar strömmens genomsnittliga riktning i varje ögonblick. Exempel: när förmaken aktiveras färdas impulsen nedåt och åt vänster. Det innebär att strömmen, och därmed vektorn, är riktad nedåt och åt vänster. Introduktion till EKG-avledningar I hjärtat finns en elektromekanisk koppling, vilket innebär att spridning av en elektrisk ström är kopplad till en muskelkontraktion. Strömmen i hjärtat genereras när elektriska laddningar förflyttar sig. EKG-avledningarnas syfte är att beskriva förflyttningen av dessa joner dvs strömmens riktning. För att göra detta mäter man skillnaden i elektriska potentialer i två mätpunkter. Dessa mätpunkter utgörs av elektroderna som fästs på huden och skillnaden i elektrisk potential kallas elektrisk potentialskillnad.